Det här inlägget började jag skriva på efter träningen i torsdags, men somnade ifrån och skrev aldrig klart. Då hade jag precis kört ett träningspass som gjorde mig lycklig, och idag fick jag ett till sånt pass, ett sånt där när man känner att man bara vill fortsätta i evigheter. För vissa kanske det låter galet att man verkligen kan bli lycklig av träning, och att pressa kroppen längre och längre varje gång men det finns känslor som inget annat än träningen ger mig. Känslan av att känna sig starkare, smidigare, bättre. När kroppen klarar av någonting som den tidigare inte klarat av. När man bara får allting att stämma och man får en sån där  "on top of the world-känsla".. 

Jag har alltid ansett mig själv vara dålig på vissa tekniker inom taekwondon. Har länge haft bilden av att jag inte ska klara av vissa saker och våra torsdags pass består oftast av BARA såna saker. Förr hade jag alltid en liten klump i magen innan de passen. Men ju mer tiden gått och fler såna pass jag kört desto mindre och mindre har klumpen blivit. I takt med att jag blivit bättre, och insett att jag börjar kunna mer och mer har träningarna blivit roligare och den oslagbara känslan kommer allt oftare. 

I have always considered myself to bebad on some techniques in taekwondo. Just had the impression that I could not do certain things. Our Thursday practices usually consist of ONLY stuff like that, and I always had a a bad feeling before those practices. But the more practices we've had and the better I got, I realized that I'm starting to be able to do a lot of things I didn't before. The practices are just getting more and more fun and the on top of the world feeling comes more and more frequently .