Hittat HÄR och ungefär det mest accurate jag läst:

 

" Har hört mer än en gång att frågan inte är om, utan när du skadar dig. Detta kan bero på att tillexempel i tyngre träningsperioder hela tiden ligga på gränsen för vad du orkar och kanske råkar trilla över denna någon gång. Det kan bero på att du inte är tillräckligt uppvärmd, tar ett felsteg/hopp eller helt enkelt bara att olyckan är framme.

 

Skadorna kan vara långvariga, livslånga eller om du har tur väldigt kortvariga. Efter rehab är du tillbaka igen, i exakt samma spår och lägger bara fokus på att ta igen tappad tid. Att komma ikapp.

 

För människor utanför friidrotten låter detta garanterat sjukt. Nästan som ett besatt beteende. Varför utsätta sig för något där olika former av skador i princip är garanterade?

 

För att man är just det, beroende. Beroende av dendär känslan efter ett äckligt bra pass, känslan då man lyckas persa eller bara den av sammanhållning med människor som är precis lika störda som en själv. Lite beroende av hur vardagen och rutinerna ser ut. 

 

Det går inte att sätta fingret på eller försöka förklara i ord. Det är bara SÅ JÄKLA FINT och värt dendär otroligt sega rehab-tiden. I alla fall för mig. I alla fall just nu."

slog hammaren rätt på spiken och få känna att man inte är ensam.