ungefär 201 dagar/29 veckor/7 månader/4800 timmar senare står jag här. Med världens största leende på läpparna, stjärnor i ögonen och strålar mer än en sol. Livet, som vart jobbigt, tråkigt och tungt de senaste dagarna, känns helt plötsligt komplett. Ungefär som att jag kan ha det såhär, typ, föralltid. Men nej. Detta är ett "steg i mängden", om än en liten dans-svängom mitt i steget. Högre än såhär ska jag. "Resultat föder beroende" är bokstavligt talat varende cell i min kropp just nu. Total cplycka som få saker kan ta ifrån mig just nu. Jag klarade det... det som skulle bryta mig, "We're not broken just bent". Detta har vart det absolut största milstolpen jag haft under detta dryga halvår. Det jag varje dag klivit upp ur sängen för att nå och det som, under tunga, ostimulerande och ganska ibland omotiverande rehabpass, vart det stora målet. Och att det bara är början på detta kändes i hela kroppen, när jag under Team Elites träningspass satt mig ner och skrev en rehabplan för vidare utveckling. Jag ville lägga till, ändra, byta plats och komma på nytt... ett barn som skrev önskelista ungefär.

 

HAHA får gåshud och ler som en idiot, kanske med en liten lilltår i ögonvrån, när jag skriver om det och trodde inte mig själv för en miljon kronor när jag såg mig själv i spegeln, Det kändes så ofattbart och ofantligt fantastiskt att jag ville studsa upp och ner samtidigt som jag skrattar, skriker och klappar händerna. Det jag gjorde idag hade jag inte klarat på 3 veckor sen. Känslan är så oslagbar; som att dansa när ingen ser. Som att äta sin favoriträtt. Som att äga hela världen. Som att vinna. Jag vann mot mig själv, oddsen och ryggsatanshelvetet som jag så många gånger trott ska döda mig.

 

IDAG, den 9 oktober, fick jag ÄNTLIGEN uppnå min kära milstolpe: idag fick jag sparka igen.