En sån där avskyvärd stund där allt kommer ikapp en slogs jag av förra veckan. PANG kommer väggen. Mattan under fötterna är borta och du försöker inte ens simma för att komma upp till ytan, för hur du ens skulle försöka känns det ändå inte lönt. Du tar dig inte upp.

 

En sån där avskyvärd stund är det så otroligt viktigt att omge sig med de man vet orkar hålla dig när benen inte bär. Att veta att jag är omgiven av så fina själar finns det inte ord att beskriva tacksamheten för. Att veta att hur lågt jag än sjunker just i denna stund så är det inte över, för de håller i mig här och nu. Imorgon kan jag stå själv igen, det orkar jag eftersom de höll mig när allt var som värst. Styrkan att ställa sig upp kanske inte finns där men vetskapen att jag inte nödvändigtvis behövde halka ner just på grund av de som höll mig lyser upp, stärker och glädjer mig så innerligt. Det är liksom drivkraften många dagar som annars skulle vart menlösa. 

 

När man nu haft en sån dag, där någon tog tag i mig, är tankarna hur man ska vända tillbaka viktigast. Det handlar faktiskt inte om att aldrig falla - bara att alltid resa sig igen. Att orka ta steget för att komma framåt igen... Och sista veckan så vet jag inte vart de riktigt tagit vägen. Allt har liksom vart lite förvirrande och snubblande. I och med att jag äntligen får ner mina tankar kring det här hoppas jag att något vänds i huvudet... Att det släpper. 

 

Onödigt är det enda ord som snurrar kring detta. Fy och fan vilken onödig energi man lägger på sånt här... Det tar energi och man låter det ta ännu mer genom att mata den i spiralen neråt. All energi jag skulle kunna lägga på något som är långt mer vettigt och givande har jag denna vecka lagt på onödig skit som det här. Men som jag skrev: det handlar inte om att aldrig falla - det handlar om att alltid ställa sig upp.

 

♥