Igår kändes livet så fruktansvärt hoppslöst. Jag var hos sjukgymnasten och där ko vi fram till att det behövs göras en fjärde MR, trappas ner rejält i rehab (som redan nu inte ens jag kan förstå är "träning") och det finns inte på kartan att tävla US Open i januari, något jag sett fram emot fruktansvärt mycket. Jag kan inte ens följa mitt lag på SM i december då ryggsatanet helt enkelt inte pallar. Det känns som att jag tar ett steg fram får att gå sju mil tillbaka, om och om igen. The never ending story. Jag funderade mycket och länge över varför jag håller på med det här.... varför göra något som jag får så mycket skit tillbaka för? något som aldrig vill gå framåt? något som känns som år bort, men som jag sliter sönder mig för varje dag, idag, här och nu?

 

Efter att ha gnagt sönder både pannbalken och bakhuvudet 100 gånger med dessa frågor insåg jag minuterna innan jag somnade hur otroligt värt allt detta är. Jag älskar mitt liv, jag älskar vad jag gör och jag älskar varför jag gör det. Ger jag upp nu, kommer jag ångra mig minuten från det att jag går ut från mitt andra hem till det att jag dör. Inte bara inom sporten, utan hela livet. Jag vill inte vara en som ger upp. Jag ska ta all skit jag får, göra om det till något bra och sedan stoppa det i bagaget. Än har jag ingen livhotande sjukdom eller är nära att dö, vad är då anledningen att ge upp?

 

19 personer hörde av sig igår och frågade hur jag mådde. Jag hade visserligen inte vart tyst över hur ledsen, bevsiken och frustrerad jag var, men det var ändå så många mer än jag trott. Att veta att 19 stycken människor i min omgivning bryr sig så pass mycket att de till och med hör av sig gjorde att jag grät dubbelt så mycket igår, men till skillnad från de två första timmarna var det inte alls över sorg eller ilska, utan av lycka och kärlek. Att 19 stycken kunde vara så otroligt godhjärtade gjorde att jag orkade vända tankarna och somna med ett leende på läpparna efter en hemskt vidrig dag.

 

Jag bestämde mig redan igår att jag skulle vara glad idag. Jag har inte tid att ligga att gråta i sängen hur länge som helst eftersom all tid och energi jag lägger på det, förlorar jag i vad som kan göra mig bättre. Det kan vara jätteskönt att verkligen få utlopp för allt, men att låta sig gräva ner sig kommer inte göra saken något annat än sämre, då kommer det verkligen ta flera år att bli bra.