Fy och fan för dessa två månader. Jag började på topp, jag kunde sparka igen och inga domnade ben. Jag hade precis fyllt 18 och tagit körkort och var kär i livet, till ett viss grad förstås. Jag hade anpassat skallen till skadan och litade på processen. Jag skulle kanske inte kunna tävla SM, som jag först hade hoppats, men USA var ju låååångt bort. Jag gav hela huvudet in i rehaben och applåderade åt mig själv, för första gången på länge, när jag såg framsteg efter framsteg. Min vardag var relativt normalt. 

 

Sista veckan i November var nog en av de mest två slitsamma i mitt liv. Förutom veckan precis efter smällen i våras, då jag hade fruktansvärt ont, hade svårt att andas och undrade "vafan händer nu?" så var detta jobbigast. Kanske den var mer fysisk och denna psykisk.

 

Jag stötte på en UNDERBAR länk i söndags, hej doktor sandra som sätter en diagnos på sig själv. om någon är intresserad hittar ni länken här. Varenda symptom stämmer in, varav många är saker som jag egentligen vetat om men inte klarat av att sätta ord på förrän jag läste det. Det slog ner som en blixt och en tårögd Sandra skickade länken till allt och alla "LÄS!!","KOLLA" etc. Lyrisk. 

Sen drog det iväg. Måndag- torsdag har det säkert vart 30 samtal till sjukvården. Jag har vart på vårdcentralen för nya remisser till både MR och ortoped.I tisdags fick jag höra från två sjukgymnaster att USA borde inte vara med på världskartan. Fina, efterlängtade, roliga, livsglädjande USA. Ljuset i allt mörker, det som motiverade mig.... Men jag har ju vetat detta. Där inne, längst bak och undantstoppat har jag ju vetat. Men jag har aldrig fattat, jag har inte velat. Med tanke på hur min vardag ser ut nu (sängen för att vila ryggen all tid mellan skola/jobb/rehab), så kommer det vara en omöjlighet med USA om mindre än två månader. Tempot vi håller går inte... men klart att jag inte ville fatta det. Jag ville drömma lite massor.

 

Jag har också blivit tvungen att byta sjukgymnast. Den som kändes som den enda som kunde hjälpa mig trodde inte att det var möjligt. I torsdags, det sista samtalet till en redan knäckt Sandra handlade om tidsbokning till den nya sjukgymnasten och den första lediga tid var alltså 20 januari. Jag känner mig tom i hjärtat när jag skriver det här nu, bara för att jag vet hur liten, ynklig, lämnad, bortglömd och ensam jag kände mig. 2 månader. Jag har ju ett rehabprogram nu.. men 2 månader?! det är 1/4 av det jag redan hållt på med den här skiten med. Det är lika länge som den här totaldippen i oktober/november vart och det har känt som en hel jävla evighet. Panikattackerades och hörde av mig till den klokaste jag känner: Magdalenan. Fina hon.
Lite lugnare, med den bästa hjälper som kunde tänkas existera, men långt ifrån hopplockad fick jag bege mig till jobbet, där jag inte var den bästa anställda man skådat, var jag ärligt i en dimma... Så trasig och ledsen jag var önskade jag mig inte hellre än min säng med hela täcket över huvudet för alltid.

 

Men så finns det sådana otroliga änglar i min omgivning. Sånna som man inte alltid ser men som kan göra så mycket. Jag och lagets jukgymnast, som jag drar en weekly update med de senaste åren, påpåekade ju att man måste anpassa sig och att oj, vad bra detta kunde bli. För ärligt så har jag ju, sedan april, kört in huvudet varje dag, hela dagen på att jag måste förbättras. Jag har gjort allt i min makt och gärna att det ska gå så snabbt som möjligt också. Det är inte många minuter jag lagt detta åt sidan och det är inte många minuter jag har gett mig själv en klapp på axeln istället för att vara arg. Att basera så mycket av min glädje på rehabens utveckling är det dummaste jag gjort. Det har gjort denna skada som är illa nog ännu värre och jag har gjort det mot mig själv spikrakt uppåt i 8 månader. Det förklarar ju till punkt och pricka hur mitt mående vart de senaste två månaderna när all rehab gått bakåt, sämre och neråt. Bakslag efter bakslag. En mer och mer knäckt Sandra som inte förstår riktigt vad hon håller på med, varför hon gör det eller hur det kommer sluta. Jag vill så gärna och så mycket och jag har gett allt för att få det men får bara mer och mer skit tillbaka.

 

Att gå in i en ny fas nu hade kunnat vara förödande. Att gå in i en ny fas är oerhört påfrestande, det vet jag så många gånger jag hunnit göra det nu. Att göra det nu vet jag med handen på hjärtat inte hur det hade slutat om det gått snett igen. Så dessa två månader blir inte en fas, det blir en stor fet VILA. Det är okej om rehaben inte går jättebra, det är okej att det står stilla, det är okej att vila en extra dag om jag har ont och allt är OKEJ, så länge huvudet mår bra av det. Fokus på huvudet istället för kroppen. Lyssna på vad den säger och agera efter det, för ingen känner mig bättre än jag. Ingen vet förutom jag.

 

Landa i en trygghet för att sedan känna hur fötterna börjar trampa på stället för att de hittat viljan att gå vidare,men inte låta dem riktigt. Suga fast viljan och hålla den still, det är det jag behöver. Vilja massor igen men inte riktigt få utlopp för det. Låta allt gå i en svag båge uppåt istället för en spikrak linje neråt. Redo att ta nästa steg den 20 januari. Att inte ha något inplanerat förutom det ger en målmedvetenhet, samtidigt som jag har mycket tid att uppfylla det. Ju mer jag tänker på det, så var USA en stressfaktor eftersom jag redan visste vad det skulle innebära. Älskade älskade älskade USA, men stressen var enorm i mitt undermedvetna. Det finns en tid och plats för allt, och just nu rymdes det inte då fokuset behöver vara annorlunda, och det är okej.

 

 

Det är skitlång tid kvar, men det är en bra sak. Det ger lugn. Jag behöver lugn.