Men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är hur otroligt starkt, duktigt och fint lag vi har. Vi är världstopp, men ändå finns potentialen och hungern för mer. Vi trvis ihop som ett VI och vi bygger tillsammans upp varandra som individer. Vi har världens bästa coach till hjälp. En team manager/taekwondo mom med hjärta och ord av guld och tillsammans bygger vi vårt fina lag. Ett lag där varje spelare räknas. Från 12 till 50nånting, tjej och kille, 30 kg till 90. Vi är allt och inget. Det är ni som får mig att orka. Ni inspirerar mig varje dag till att orka komma tillbaka och bara känslan att se er utveckling ger mig gåshud överallt. Jag vill ända in i själen att ni lyckas.

Jag hade betalat så fruktansvärt mycket pengar för att få följa med och tävla. En hel förmögenhet. Halva världen och min vänstra arm.

 

MEN nu fungerar det inte så. Jag får snarare ge det några månader och blicka framåt mot USA. Jag lovar er att jag njuter av varenda minut jag drömmer om den resan, vilket är mycket. Ett år sedan jag stod på mattan. Ett år sedan jag var "en riktigt del av laget"- för att definera känslan jag har. Jag sitter inte på sidan och jag följer inte med. Det är jag som får väga in, tävla och utvecklas. Det är jag som får uppleva minutrarna innan man går in på mattan och det är jag som får känna känslan av match i benen sitta kvar ett bra tag efter slutsignalen. Oj vad jag längtar.

 

Nu spårade det iväg från det jag faktiskt försökte förmedla: ETT STORT LYCKA TILL till Soo Shim och alla Team Nordics tävlande, coacher, team manager och hejarklack! Jag kommer sakna alla så oerhört mycket och önska varenda sekund att jag var där. Förhoppningsvis fäller jag en glädjetår av någon häpnadsväckande presation eller drar ett glädjetjut. LYCKA TILL FINA NI!
Och ni i laget som ev. läser detta: den som inte uppdaterar mig är död :))))))))))