Whatever makes you smile, keep it. Make sure of that.

Publicerad 2014-10-24 17:02:15 i Allmänt,

Sandra
Oj, vad arg jag har vart på mig själv de senaste 2 veckorna. Först på kroppen, sen på huvudet för det vart så dumt. 
 
Jag har lagt dagar, timmar och minuter på att svära åt, trycka ner och hata min kropp. Den gör ont, vill inte samarbeta, lyssnar inte och skiter i resten känns det som. Även idag, snart 3 år senare har jag fortfarande extremt svårt att inte bli arg, ledsen och frustrerad när det blir såhär. Skyller och är arg på kroppen och frågar ofta någon högre makt "varför jag?", som om att jag aldrig lär mig.
 
Det var ett bra tag sen jag hade ont såhär, kanske 1 månad eller så. Ont hela tiden, liksom. Vaktar varje rörelse och tankar som gnuggar bakhuvudet med att jag måste komma ihåg att sitta och allra helst ligga ner hela tiden för annars pratar jag timmar av sängliggande på kvällen. För 1 månad sen var jag så lycklig, jag slapp äntligen ha ont. Jag kunde nästan ha en "normal" vardag. Jag trodde jag klättrat till nästa steg och äntligen skulle slippa en del av allt... Men ibland kommer verkligheten ikapp. Gung-effekten med två steg fram för att sen ta ett tillbaka.
 
Att få ett sådant bakslag jag har nu känns som 7 steg tillbaka. I helgen är jag ordnierad vila, gärna så mycket liggande som möjligt. Min sjukgymnast använde till och med orden att det var helgens rehabträning. Så här ligger jag nu i sängen, växlande mellan rygg och sidan, timme efter timme känns det som. Allt för att få detta överstökat så snabbt som möjligt. Många timmar har jag hunnit fundera på varför och hur vinnarskallen fortfarande lever.
 
Men igår slog det mig igen, som många gånger förut, hur otroligt energislösande och ovärt allt detta självhat, frågande och självkränkande detta verkligen är. Jag kommer inte ta mig någonstans utom bak- och neråt genom att inte trivas i min egen kropp. Den är dum för tillfället, men det är inte en anledning att tillåta huvudet vara dumt. Huvudet är den del på min kropp jag fortfarande kans tyra någorlunda över, varför låta den svika mig också?
 
Jag kom inte såhär långt för att låta sen sån sak förstöra. Jag ska göra det jag vet är smart: fokusera på allt som fortfarande är bra, fint och viktigt här i livet: jag har världens finaste vänner och familj omkring mig. Jag ler, skrattar och skämtar varje dag. Jag har en positiv inställning till framtiden och har jag tagit mig så långt jag ändå har genom detta helvete så kan jag klara det mesta. Jag menar, hade smärtan jag haft idag vart för 5 månader sedan hade jag gråtit av lycka i jämförelse hur det var då. Jag kan stå och gå i säkert 1 timme, jag kan faktiskt sparka och jag kan sova på nätterna. De framstegen har jag tvivlat på många gånger men idag står jag här med dem i bagaget. Vad gör ett, tre, sju eller femton steg tillbaka så länge jag tar dubbelt så många framåt? 
 
Det är inte lätt att dras med en skada som det här, det påverkar varje sekund av mitt liv. Men det gör mitt huvud också, och det ska jag se till att det är till det bättre. Som jag sa så kan jag påverka en sak i dagsläget mer eller mindre full ut: huvudet. Psyket. Då är det självklart det jag ska fokusera på just nu.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Sandra & Magdalena

Sandra Magdalena

Instagram

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela