Igår såg jag på ett Greys anatomy avsnitt påväg till mitt andra sjukgymnast besök med min nuvarande sjukgymnast och blev aningen klokare haha. En person hade cancer och en läkare försökte hjälpa henne, men hon ville inte ha hjälpen. Hon sa att hopp är det värsta som finns.

 

Jag blev träffad hjärtat men samtidigt arg och höll med läkaren, som menade att hopp är anledningen till att vi fortfarande andas eftersom vi valt att gå vidare efter våra motgångar, både stora och små. Utan hopp hade vi inte rest oss igen.

 

Min sjukymnast jag har nu är himla duktig. Han vet vad han gör och han förklarar så jag slipper göra saker bara för att han sagt så. Han förklarade att övningarna jag haft de senaste två veckorna var för att vila ryggen, och de jag hade nu var de som kommer spela roll i framtiden. De som kommer låta mig ha vikter på axlarna, sparka, hoppa, springa... ha ett fungerande liv. Det jag ska lära kroppen göra nu är något jag har helt tappat bort,som alla andra har automatiskt. Jag fick en beskrivning av hur jag ska spänna bäckenmusklerna jättejättejätte lite. Spänner jag så det märks är det för mycket, jag ska typ tänka på dem. Det är lagom.

 

När jag sitter nu använder jag muskler som är konstruerade på samma sätt som t.ex. biceps. Skulle du använda bicepsen hela tiden är det inte konstigt att den blir trött och tillslut gör ont, det förstår vem som helst. Att jag då hela tiden använder dem när jag sitter verkas helt plötsligt inte så konstigt att det gör ont när jag gjort det ett tag. 

 

När jag står svankar jag ryggraden i ett ytterläge hela tiden. Har du ett finger utsträckt till max hela tiden är det obehagligt och börjar sedan göra ont, samma sak med min rygg.

 

Han visade hur jag nu ska göra för att kunna stå/sitta utan smärta. Vi provade och jag förstod inte riktigt. "lyft händerna rakt fram" sa han. Aj, det skär i ryggen. "prova igen göra som jag sa" var beordringen och jag provade... och helt plöstligt kunde jag lyfta händerna rakt fram UTAN SMÄRTA, den jag haft stickande bak i ryggen i flera år. 

 

Vi gjorde samma sak, men han tryckte på mina händer medan jag skulle hålla emot. De gick inte min väg om man säger så hehe.... "Prova igen som jag sa" var beordningen och jag provade... och helt plötsligt var jag stark.

 

Han "hängde" med tyngt på mina axlar. Aj, det gör förbaskat ont i ryggen och hela sandra svajar. "prova igen göra som jag sa" var beordningen en sista gång...och helt plötsligt kunde jag ha vikt på axlarna. Alltså jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken bara av att skriva det här, så lycklig är jag. Jag kan alltså både bära, pressa och lasta på mig själv utan smärta.

 

I fyra veckor ska jag då "spänna" dessa muskler. När han sa fyra var jag nära att skrika rakt ut... FYRA veckor?!.... så här med ett dygns distans förstår jag och försöker acceptera. Inte ens "rehab" på fyra veckor känns som en evighet. "Jag har inte tid med det här" var tanken när jag gick därifrån. "Det här är fan inte det jag behöver nu, allt är åt helvete"

 

Justnu så har jag visst tid med det här. Innebär de här fyra veckorna tillbaka till rehab i gymmet, kanske till och med ganska normala övningar, så kan jag hålla på i 8 veckor med detta. Allt för att i alla fall komma tillbaka till det. Som han sa, denna otroligt kloka sjukgymnast, så får vi se vart detta slutar. 

 

 

Det var bara den psykiska delen kvar. Att våga påriktigt. Att känna att jag gör rätt och det jag vill. Att vara glad. Mycket är åt helvete nu, men det är så mycket som är fint också. Fokus må bra. Räkna framsteg inget annat. Det är bara det att det där nödväntigt onda kan vara förbannat svårt att handskas med ibland.