Jag kan ställa mig upp!

Tror det var drygt 2 år sedan jag sist ställde mig upp (genom att "rulla" på kotorna istället för att spänna ryggen rak/svank och sedan resa mig) och dessutom smärtfritt!

När jag började hos min sjukgymnast i juni undersökte hon mitt sätt att röra mig. Jag hackade, krampade och krökte ryggen på vägen upp,  och det kändes så omöjligt och långt bort. Jag har sett det som en milstolpe så länge och helt plötsligt gick det äntligen! 

Det var längesen jag var så hög på livet, och att det var en sådan känsla visade hur viktigt det var fär mig.

 

MEN,  livet fortsätter och nästan direkt satt jag upp mig själv för bakslag. Vi åkte iväg till en annan stad igår (förövrigt jättefin utflykt) och efter sightseeing, sol/bad och 1.5 timmes shopping sa det stopp och allt gick åt helvete igen. Att tro att jag ska vara oövervinnerlig var naivt ovh onödigt dumt....men det var det värt. Att för ett dygn få känna mig hel och lycklig är värt allt.

 

3 dagar kvar av denna underbaraste resa och imorgon väntar sparring för de andra och förmodligen coachning för mig!