Så snabbt jag kom det där insåg jag hur klok jag blivit av allt detta. Hade det vart 3 år sedan hade jag fortfarande vart irriterad. Jag hade blivit arg när någon annan klagade över en sträckning/stukning/ont någon annan stans bara för att jag också hade det..."så illa kan det inte vara, jag överlever ju" liksom. 

 

Jag skulle kunna bli jättearg när andra klagar/påpekar över hur jobbig träningen är, hur trötta de är eller att de nu har ont. Jag skulle kunna bli arg när folk drar skämt om att de inte kan röra sig eller att de klämt tårna (för de känner ju ändå sina tår, var glad för det.....) men vad skulle jag vinna på det?
jag skulle kunna bli arg och bitter när folk frågar mig "hur mycket längtar du inte efter detta?!!??!" för det är väl SJÄLVKLART att jag inte vill något hellre? men vad skulle jag vinna på det?

 

Jag har lärt mig acceptera mig själv, och det är något som jag inte tror jag skulle lärt mig på bra många år annars. Jag skulle vara arg och tänka "någon annan har det värre" eller att de överlever stress/mycket träningar/vad det nu kan vara för det gör jag. Det viktiga är för mig idag att jag kan lita på mig själv. Har jag ont har jag ont/är jag trött så är jag trött/är jag glad så är jag glad/är jag kär så är jag kär/vill jag gråta så gråter jag. Det viktigaste är att allt jag gör på något sätt strävar efter att bli bättre då det ändå är min grund här i livet. Alltid utvecklas på ett eller annat sätt, alltid lära sig något.

 

Så alla som tror att jag går miste om massa nu när jag är skadad...gör inte det. Det är bara ni som får fundera i onödan.SJÄLVKLART önskar jag att jag kunde träna som vanligt igen, men bara för det så gör det inte att jag gått miste om annat. Jag har lärt mig så otroligt mycket, för att bara rada upp några: Acceptans som jag nämnde tidigare. Jag har fått vara kreaktiv, typ med att klara av vardagssysslor. Jag har fått större förståelse för taktiken inom taekwondo. Jag tittar mycket och förstår på ett annat sätt varför saker fungerar/inte fungerar osv. Jag har blivit en bättre tränare. Jag stressar mindre, saker får ta sin tid. Jag har blivit bättre på av att ta hjälp av andra, som förmodligen klarar uppgifter bättre än mig. Jag har blivit mer säker på mig själv. Jag vet att jag inte behöver prestera/spela smart eller rolig/vara deffad/alltid vara med på allt och ändå känna mig älskad av de människor omkring mig som betyder mest....listan kan göras lång. Det jag är mest stolt över är just det, att jag vågar vara stolt över mig själv. Närmast exempel, men långt ifrån det enda, är hur jag kan stolt säga att jag kommer överleva detta, och det är det LÅNGT ifrån alla som gör. Jag kan också stolt säga att jag inspirerar andra genom att överleva detta. Många har kommit fram och berättat hur stark de tycker jag är (Det uppskattas verkligen, love u guys♥), och hur de faktiskt inspireras av mig...och någonstans på vägen har jag insett och börjat hålla med. 

 

 

I alla fall, nu tappade jag bort mig lite. Det jag har kommit fram till i huvudet (men inte riktigt texten...haha) är i alla fall att du, tjejen med ryggproblem, eller du, som läser detta, aldrig har rätt att vara arg för att någon anna grinar över något. Du borde inte lägga energi heller på att tycka synd om dem om de själv inte gör det.

Jag går miste om min älskade taekwondoträning nu några månader...men hade jag inte vart skadad hade jag gått miste om flera år med dessa kunskaper. Jag vill inte vara skadad men jag accepterar det och gör det bästa av situationen och utnyttjar den till max. Jag tycker synd om tjejen men jag hoppas hon också ser vinsten i det från en annan synvinkel...annars kommer hon dräpa sig själv som jag gjorde de första månaderna.

 

 

 

Idag är en sån dag som jag vill sparkas. Typ jättemegamyckethelstavallt. Och jag vill springa. Och hoppa. Och hjula. Och allt sånt. Nu råkar jag ha ont i ryggen efter att ha suttit alldeles för mycket de senaste dagarna, och en avdomnad vänstersida av att ha legat för länge på vänstersidan, så nu behöver min rygg vila, helst liggande på rygg men kanske en snväng på höger också. Det är en sån här kväll som hade kunnat bli hur tråkig som helst men då är ju undertecknad rutinerad vid detta lag och gör tvärtom de första "stänga in sig en sån här kväll"-månaderna och bjuder in fint folk på en dundermysig kväll. Yes, så får det bli, och till och med då somnar Sandra med ett leende på läpparna ikväll trots en lite ledsen rygg.