På lördag har stora delar av laget sin första internationella tävling för säsongen i Serbien. 

Jag har vart där två gånger tidigare, en av gångerna tog jag medalj, ett brons, och andra tror jag att jag åkte ut i kvarten. Magdalena ska tävla och SNÄLLA GUD låt henne ta en medalj... Självklart de andra också, men det är liksom Magdalenans tur att ta medalj nu. Jag hoppas och håller alla tummar och tår för hela bunten.

 

I alla fall, för de av er som läser detta så vill jag försöka sätta ord på en känsla kopplat till en speciell händelse. Det kommer låta så sjukt random, men är en av de jag saknar mest. Själva stunden är inte märkvärdig, men ack så ovärdelig för mig. Det är inte den som är uppenbar av något slag, men det jag som skadad verkligen lider av att jag inte får uppleva än på ett tag.

Jag googlade upp en bild som fångar den exakt rätta känslan:
Godmorgon. Att vara lite för mätt för att vara behagligt efter frukosten men har ändå någon slags dryck i handen. Väskan kastad över axeln och eventuell en i handen (beroende på vilket tävlingsdag som är aktuell). Nyborstade tänder som inte kommer kännas fräscha särskilt länge till. Håret är på plats och hörlurar i öronen. Det är lite för kallt, sådär så man vill krypa ihop lite.Dra ärmarna över händerna så funkar det. Folk runtomkring kanske pratar men du stannar kvar i din bubbla. Trött men laddad. Nervös men glad. Förväntansfull men närvarande.

Du sätter dig i bilen/minibussen/bussen och lutar dig mot fönstret. Känner vibrationen av den och blir lite bländad. Blundar. Känner hur bussen svänger men fokuserar på låttexten. Eminem eller vad det nu kan vara, låten kan du utantill. Fordonet stannar till vid ett rödljus en stund senare och du öppnar ögonen och till höger om dig är arenan. Vilka känsla.

 

HAHA sämst beskrivet men har gåshus överallt bara av tanken på det. Fyfan vad jag vill tillbaka. Fyfan vad jag ska tillbaka.