Jag har sovit dåligt i veckan, lite på grund av allt. Jag trodde också att natten till idag skulle bli ett helvete, med tanke på hur mycket benen borde domna efter bussresa x2, tävling med mycket stå och spring som coach och framförallt; en natt på luftmadrass. Sist jag sov på luftmadrass, i början av februari, slutade det med att jag gjorde en Sandraklassiker: sover med benen upp mot väggen. I alla fall, så vaknar jag igår på lördagsmorgonen och har förvisso väldigt ont i ryggen, men däremot inga domningar. "Det startar i alla fall bra" är tanken men stålsätter mig för det som komma skall. Och inte under helat tävlingsdagen känner jag ens en domnande tå!

På bussen hem är jag fortfarande extremt misstänksam, men jag och David ger upp redan klockan tio och lägger oss och sover. 23.30, när vi är hemma igen, har fortfarande inte benen domnat. ÖVERLYCKLIG fick jag alltså lägga mig i min säng en dryg timme senare och somna med ett leende på läpparna. Den känslan är svår att beskriva men det känns som att jag gör vinst på vinst dessa dagar... Allt som var jobbigt var värt det.

 

10 timmar senare vaknar jag och har precis sovit min första hela natt, utan att vrida och vända på mig i flera timmar. Vilken känsla ♥