Förra söndagen tappade jag andan. Benen vek sig, huvudet snurrade och gåshuden var ett faktum. Tårarna rullade ner för mina kinder i takt med att tankarna sprang 100 meters lopp, fast flera varv.

 

Jag kommer ihåg vändpunkter likt denna. Först kom det primära: tröjan jag skulle plocka upp från golvet, "'Aj, det gjorde ont". Plötsligt insåg jag att jag kan fan inte springa längre, en anna gång fick jag en smäll så jag knappt kunde röra mig. En annan gång insåg jag hur hel jag känner mig av detta och gången efter det kunde jag resa mig. Denna gång inser jag att hur ensam jag än känner mig, så är jag inte det.

 

Ärligt så känner jag mig så extremt ensam i detta, varje dag. Jag känner mig minst och värdelösast i världen. Ingen annan förstår och det är endast ett fåtal som faktiskt bryr sig. Ingen förstår och ingen kan hjälpa.

 

Men så förstod jag plötsligt...Att folk fattar visst (inte alla gånger, men många). Folk bryr sig visst. 

 

Elin Johansson, Svergies bästa (ja, ärligt) genom tiderna taekwondoutövare tränar som bekant i vårt lag. Hon höll en föreläsning i samband med invigningen där hon pratade om allt möjligt. Allt som har med en elitsatsning att göra och allt jobbigt och allt kul, och ja..ni fattar: allt.

Hon började prata om skador. Hon pratade om en långtidsskada hon tidigare haft. Orden gick jävlart käpprätt in i hjärtat på mig och det kändes som att allt hon sar var menat rakt mot mig, även om jag förstod att det självklart inte var fallet. Jag grät. Jag grät. Jag grät. Min mamma satt bredvid mig och lyssnade, men jag vågade inte titta på min stackars mamma. Världens bästa david satt bredvid mig och jag fick en sekunds ögonkontakt med honom och skämdes lite. Vem är jag att ta åt mig, liksom. Jag är inte mer än någon annan. Självklart tyckte inte David det. Jag fick i samma veva ett sms av Magdalena där hon ville försäkra sig om att jag lyssnade på föreläsningen. Jag grät lite till, hon tänkte på mig. David kollade oroligt på mig igen, liksom försäkrade sig att jag levde. Han tänkte också på mig. Jag kollade mig försiktigt runt om, några andra tittade på mig. Elin tittade frekvent mot alla utom mig. 

 

Efter föreläsningen gick självklart alla fram och berättade vilken fantastiskt föreläsning hon hållt i, men jag nästan sparng därifrån. Jag pallade inte, var tvungen att andas. 10 minuter senare möter jag Elin i entrén och jag totaltappar det. Gråter, hulkar, tappar talförmågan och ser inget för tårarna. Där mitt i entrén där alla ser och efter att ha torkat x antal tårar ser jag också, det var ändå ganska många. Elin säger att hon absolut inte vågade titta på mig under föreläsningen, då hade hon också tappat det. Jag skulle också kunna hålla en sån föreläsning. säger hon. Vi grät ett tag, kramade om varandra och jag berättade hur fin hon är. Alltid glad, extremt duktig och klok på alla sätt och även ungefär roligast av de jag vet. Min förebild på många fler plan än bara taekwondo.

 

Jag gick in på toan och en försiktig Magdalena knackar på och undrar hur det är... Några hade sett mig gå in på toan. Jag torkar tårarna och kommer ut men känner mig helt färdig. Kallsvettig, liksom. Går upp och tar en dusch och samlar mig själv. Medan jag står i duschen inser jag att under den senaste timmen insåg jag att jag också är värd något för någon annan. Att folk värdesätter mig också. Att världen är mycket varmare med människor runt om sig än vad den är ensam.

 

Tro nu inte att jag inte uppskattar stödet jag fått av mina nära och kära. Laget, coach, familj och vänner... men lampan "alla andra" tändes också och plötsligt kändes allt lite lättare. Kanske var det konstigt att "komma på" det vid just detta tillfälle... men det var som att när hon pratade om sin skada för en fullsatt föreläsningssal så gjorde jag också det. Och alla lyssnade och förstod på ett annat sätt. Alla accepterade mig för den jag är och alla trodde att jag också skulle komma tillbaka... Eller ja, tror. 

 

Bekräftelse är viktigt vad man än säger, vi fungerar så. Jag kände mig på något konstigt vänster sedd, uppskattad och kanske till och med beundransvärd. Så detta ska jag lägga på min lista på sånna där saker jag känner är avgörande. Tack Elin, laget, coach, min familj och mina fina vänner för att ni är så fina. Att ni tror på mig och bryr er om lilla mig. Jag älskar er, ni betyder allt ♥